Jag är växte upp i en liten arbetarklasstad på 70-talet i “Sossarnas Sverige”, på en tid när dom alltid fick mellan 43 – 45% av hela landets röster.

Det fanns på den tiden bara 2 TV kanaler, och dom sände mellan 17:30 – 22:00, färg TV var en ny företelse.

I den eran fostrades man att lyssna på autktoriteter och att “lyda” staten, typ…

Via äldre släktingar fick man från tidig ålder ipräntat att “Pension får man från staten”.

Under uppväxten hade jag för egen del självfallet i princip 0 uppfattning om vad pension var, men… jag kommer i alla fall ihåg mer än en äldre släkting som någon gång klagade på att “pensionen är för dålig, den går inte att leva på…”.

Eget ansvar och sparande låg fortfarande låååångt fram i tiden. Jag hade ju inte ens börjat tjäna egna pengar ännu.

Även när jag började tjäna egna pengar i början på 90-talet, i tidiga 20-årsåldern, var det fortfarande något som jag spenderade exakt 0% av min tankeverksamhet på.

 

Det orangea kuvertet…

De första fem, sex åren av mitt yrkesverksamma liv hade jag en förhållandevis låg lön som i princip räckte för att täcka mina kostnader och kanske unna mig lite kläder och eventuellt någon enklare resa per år.

Eget sparande låg fortfarande en bra bit in i framtiden.

Varje år hade det dock börjat dyka upp ett orange kuvert i brevlådan. Med tanke på den låga lönen var prognosen för pension någon gång i en avlägsen framtid diplomatiskt uttryckt, ganska dyster…

Det skulle inte bli många tusenlappar i månaden i den här takten.

Detta spädde snarare på den från tidiga år inpräntade mentaliteten, att jobba länge tills du är “utsliten” innan du sedan kan börja leva på staten…

Tjänstepension var fortfarande ett totalt okänt begrepp, och inget som mina första arbetsgivare överhuvudtaget ens nämnt. Då ingen i min bekantskapskrets heller hade tjänstepension, eller någonsin pratade om det så frågade jag inte heller.

Jag körde bara ner huvudet, jobbade på, och försökte höja min lön för att kunna bo och leva bättre…

 

Den första tjänstepensionen

Jag hade hunnit passera 30 strecket med några år innan jag för första gången hade ett jobb där jag erhöll någon form av tjänstepension.

Då jag hamnade som chef på ett mindre amerikanskt bolag innebar det ett rejält lönelyft, men jag var fortfarande relativt oinformerad om vad man kunde få ut i tjänstepensionsavsättnig och jag fick i princip begära vad jag skulle ha. Tyvärr gjorde jag inte hemläxan och fegade ur här…

Därav var tjänstepensionen inte speciellt bra de första åren, men, det var i alla fall lite kul att träffa “pensionsrådgivaren” varje år och gå igenom försäkringsskydd och avsättningar till diverse fonder.

Som tur var hade vi en väldigt kompetent pensionsrådgivare som drev eget, och inte bara var ute efter att maximera sin egen provision.

Han brydde sig om mig som kund, och försökte utbilda lite kring pension och eget sparande och verkligen hjälpte till att välja ut bra fonder med rimliga avgifter

Här någonstans tändes i alla fall mitt intresse för att investera en del av det jag tjänade,men… då jag fortfarande var fullt upptagen att klättra på karriärsstegen, tog jag “det säkra före det osäkra” och började sätta pengarna i diverse aktiefonder. Okunnig som jag var plockade jag helt sonika ut 5 – 6 st som hade högst betyg på Morningstar och körde på.

 

Pengarna börjar växa och intresset för sparande och pension med det

Efter några år, ett bolagsförvärv, och en tre – fyra byten av tjänst så hade både det privata kapitalet och det i tjänstepensionen börjat växa riktigt bra.

När det lilla amerikanska bolaget jag jobbade på blev uppköpt av ett annat amerikanskt bolag med 10,000-tals anställda bumpades den månatliga avsättningen till tjänstepensionen upp till en nivå som jag långt senare kom att inse var bland det absolut bästa man kunde få i vår bransch.

Tyvärr försvann vår privata pensionsrådgivare i förvärvet och ersattes av ett större svenskt bolag där det var tydligt att man hade en agenda för vilka produkter man ville sälja. Det första rådgivarna var dock bra på så vis att de var engagerade, men de var begärnsade av sitt bolag och dess utbud.

I och med detta samt att jag passerar 45 och även gått in i väggen, ändras perspektiven rätt rejält. Jag börjar att få ett allt större intresse för min tjänstepension men framför allt det egna sparandet.

Jag börjar nu inse att jag inte kommer vilja jobba till 65, och för att åstadkomma detta gäller det att ta ansvar för min finansiella situation själv, och på så vis se till att få ut så mycket det bara går.

Det är nu jag blir utdelningsinvesterare och börjar bygga min egen pengamaskin.

Mötena med pensionsrådgivaren börjar bli allt mer intressanta, och jag är förmodligen deras “mardrömskund” då jag gått från att bara sitta och “nicka och hålla med” till att ställa frågor och ha krav. Massor av frågor och krav…

 

Mega Corporation…

Efter ytterligare ett förvärv där ett ännu större bolag förvärvar mitt stora bolag och blir till “Mega Corporation” försvinner så även det stora svenska pensionsbolaget och ersätts av ett globalt upphandlat, gigantiskt amerikanskt dito.

Nu landar nivån på “rådgivningen” någonstans under kass… och den sk. rådgivaren är både oengagerad, okunnig och har ett totalt ointressant erbjudande. Det blir bara ett möte med det bolaget, ett väldigt kort möte…

Vid det här laget har jag som tur är ett ganska stort intresse själv för att förvalta tjänstepensions portföljen, och även om jag bara är amatör så har jag kunskapen att göra det på ett hyfsat bra sätt.

Till skillnad från mitt privata sparande där jag är “all in” på utdelningsaktier så har jag valt att vara kvar i fonder i tjänstepensionen.

En av fördelarna med stora bolag är att man har bra med muskler att förhandla fram bra villkor på avgifterna för de fonder som bjuds. Även om urvalet inte var gigantiskt så var det tillräckligt stort för att få en bra riskspridning.

Totalt har jag idag 10 talet fonder fördelat på diverse svenska, amerikanska och europeiska aktiefonder samt några dito indexfonder i portföljen , och det innehavet har varit mer eller mindre konstant de senaste 4 åren.

Totalt sett kan jag inte vara annat än väldigt nöjd med utvecklingen här då flera innehav returnerat över 100% och i ett fall, den fond som jag suttit på längst och fyllt på mest i, nästan 200%… allt med i mitt tycke acceptabla avgifter som ligger mellan 0,20 – 1,40%.

 

Vänd på pyramiden…!

Istället för att snällt sitta still och bara acceptera den av Pensionsmyndigheten i decennier utkommunicerade “pensionsyramiden” går det faktiskt att göra något åt saken…

T.o.m. Pensionsmyndigheten antyder på sin hemsida att “din pensionspyramid kan se annorlunda ut”. Dock är det ungefär så långt det sträcker sig. Eget sparande benämns på flera ställen som frivilligt…, och som allt annat frivilligt i livet så slutar det oftast med att de allra flesta struntar i den biten för det är så tråkigt…

Jag har över åren haft oräkneliga konversationer med vänner, bekanta och kollegor kring pyramiden, och förbluffas av hur förhållandevis intelligenta och välutbildade personer som heller inte är allt för långt från pensionen, är totalt ointresserade av pension och sparande.

“Det löser sig” eller “Jag bryr mig inte” de vanligaste kommentarerna.

Lycka till…

Med en “burn rate” på större delen av inkomsten varje månad, och i princip inget eget sparande vid 50-års ålder lär det bli ett både knapert och långt arbetsliv för att klara av att gå i pension…

Lika mycket som jag tycker synd om och / eller stör mig på detta, blir jag än mer störd av de ständigt återkommande snyftreportagen i kvällspress och statlig TV om “fattigpensionärerna”.

Jag tycker självfallet synd om de av dagens pensionärer som sitter där, men… det är en produkt av vårt förmyndarsamhälle och den totala avsaknaden av utbildning i privatekonomi.

Om politiker och skola verkligen tog sitt ansvar i att faktiskt utbilda folk inför livet, att ta mer eget ansvar för sitt sparande skulle vi lätt kunna undvika att se så många hamna i situationen som “fattigpensionär”.

Visst, vi kommer inte att nå alla. En del vill verkligen inte, och andra kanske är “för dumma” för att göra det, men så är det… Kan man bara hjälpa hälften är det stort!

Vi lever som tur är i ett fritt land där man oavsett vad “Ostkroks Ulla” säger faktiskt kan ta tag i det och påverka sin egen framtid till det bättre utan att blint lita på att staten skall ta hand om en från vaggan till graven…!

Gör man det, har lite driv, bra disciplin och startar så tidigt det bara går så är det fullt möjligt att vända pensionspyramiden “upp och ner”, till att den statliga, allmänna pensionen blir den minsta delen.

En “nice to have”…

Min förvärvsarbetande yrkeskarriär varade “bara” 23 år, och under den sparade jag bra och väldigt disciplinerat under ca 15 år.

Min pensionspyramid ser idag ut så här:

 

…… “End of rant.”

 

Hur resonerar och agerar du?